Som ett urverk fortsätter samlingarna med Linda och Valentin att dyka upp, och vi är redan framme vid det femte albumet; bara två kvar nu! Och det är väl lika bra att jag kastar mig över albumen som ingår på en gång 
Bortom okända gränser: Det här är det första albumet som utspelas efter att Galaxity, organisationen som styrde Jorden i framtiden, försvunnit som en följd av de tidigare albumen, och efterdyningarna är det som avhandlas här. Den inledande sekvensen som utspelar sig på ett lyxkryssningsrymdskepp är magnifik, science fiction av gammeldags men utmärkt space opera-typ à la Keith Laumer, och det känns nästan trist när handlingen lämnar skeppet och istället förflyttar sig till Jorden, i nuet, där Linda och Valentin befinner sig. De två agerar tillsammans med Albert, medarbetaren som också var en viktig biperson i förra boken, för att stoppa en okänd person/organisation från att utlösa ett kärnvapenkrig med hjälp av den teknologi som deras rymdskepp tillhandahåller.
Det här albumet känns närmast som en andningspaus efter de tidigare, där Christin fokuserar på vad Galaxitys försvinnande egentligen innebär. L o V har inte heller själva funnit sig till rätta; att det de gör är någonting temporärt är de fullt medvetna om. Det är ett bra album, ett smått sorgset sådant, vilket inte är så konstigt eftersom det handlar om slut. Slut på Galaxity, slut på L o Vs enkla liv där de fått uppdrag på uppdrag, slut på seriens vistelse på Jorden (i och med det här albumet avslutas sviten på fem album i rad där stora delar av handlingen utspelats i nutid, på Jorden, och handlingen flyttar åter 100% ut i rymden).
Bortom okända gränser är ett album som jag tycker bättre och bättre om ju fler gånger jag läser det. Jag tycker egentligen att Christins idé att han behövde få handlingen i serien att logiskt hänga ihop, dvs att kärnkraftskatastrofen 1986 som beskrevs i det tidiga albumet Det stigande vattnets stad måste förklaras när 1986 hade passerat utan en dylik katastrof var en onödig idé; den typen av logisk konsekvens tycker jag man kan strunta i. Albumen Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar behövdes därför inte (och det är nog en del av förklaringen till att jag inte är så förtjust i dem, men inte hela), men Bortom okända gränser ger hela sviten en fin avslutning, trots allt.
De levande vapnen: Det här albumet är i mångt och mycket en återgång till den enklare typen av handling som vi såg till i de tidigaste Linda och Valentin-albumen. Handlingen, där Valentin tämligen motvilligt av ekonomiska skäl gått med på att transportera vapen till en krisdrabbad planet och där Linda givetvis protesterar känns ganska trött; det saknas inlevelse både hos Linda när hon upptäcker vad Valentin gjort och skäller ut honom, och hos Christin vad gäller indignationen över krigshetsen. Och Linda framstår som närmast gnällig: Pengar saknas, Valentin har försökt göra någonting åt deras problem, och det enda Linda kan göra är att klaga, utan förslag på alternativ. Det känns aldrig på allvar utan mest som en fasad med en enkel moral: Krig är dåligt. Och vem tycker inte det?
Det som räddar albumet är det utomjordiska galleriet. Delvis förvandlingskonstnären hos det resande cirkussällskapet som L o V slår följe med, men framförallt med det levande vapnet som Valentin har i en box: Schniarfen, en synnerligen elak och vulgär varelse med förgörande krafter. Det som gör honom så underhållande är hans monolog, inifrån sin låda, som uteslutande utgörs av synnerligen vulgära svordomar, och dessa svordomar är alla underbart tecknade av Mézières:
Varje gång en av svordomarna dyker upp blir jag på gott humör, så schniarfen får högst betyg!
Maktens cirklar: Det här albumets anspråk på berömdhet kommer sig av de flygande taxibilarna, ett inslag som blev berömt tack vare Luc Bessons fantastiska sf-film Det femte elementet, en film där Mézières var en av designerna (är det verkligen korrekt plural?). Här är de ett inslag på planeten Rubanis som drabbats av intern kollaps, där balansen mellan de olika cirklarna (en för industri, en för affärer, osv) förlorats. Våra huvudpersoner dras återigen in i det hela på grund av pengabrist, och de anlitas av den korrupte polischefen (eftersom hela planeten är korrupt oroar han sig för att han inte är tillräckligt korrumperad för sitt jobb) för att ta reda på vad som försiggår i den innersta cirkeln, maktens cirkel.
Manuset är rätt svajigt den här gången. Om det var lite väl energifattigt i De levande vapnen saknas det här istället stringens; det är rörigt, helt enkelt, och det är nog inte med flit. Att sensmoral saknas är rätt skönt med tanke på den grunda diton i det förra albumet, men det hade behövts mer spänning om tanken var att ersätta budskap med action. Enstaka detaljer är kul, som polischefen och de redan nämnda taxibilarna, men på det stora hela är det här det svagaste albumet av de hittills utkomna. Underhållande för stunden om man gillar Linda och Valentin, men inte mer än så.
Och avslutningsvis, mågar ord om samlingen som helhet!
Det mest utmärkande den här gången är den redan nämna osäkerheten: Vad ska Linda och Valentin vara för en serie när de inte längre är rymdtidsagenter på uppdrag? Bortom okända gränser är som sagt ett utmärkt album, och även de andra två har inslag som jag uppskattar som är en följd av deras förändrade situation, som att de måste hitta uppdrag av krasst ekonomiska skäl. Det är en idé som skulle kunna vara värd att utforska, men här känns det som om det aldrig ges några riktigt intressanta svar på vad det innebär, rent moraliskt och känslomässigt; De levande vapnen snuddar vid frågeställningen men utan att gräva djupare i den, och i Maktens cirklar är det bara en MacGuffin för att kicka igång storyn.
Men läsvärd är serien fortfarande, den här gången framförallt tack vare Bortom okända gränser och ännu mer framförallt tack vare dess inledande sekvens
